Varannan vecka träffas några "yngre vuxna" tjejer som alla har mist en förälder i cancer under året. Det är även en kurator och en diakon med. Det är jobbigt men samtidigt skönt att veta att det finns fler, fler männsikor som mår precis som jag. Fler som känner en otrolig smärta och saknad efter någon som man stått väldigt nära och som man alltid älskat. Fler som förstår precis vad man menar, fler som inte tar illa upp om man är ledsen eller nedstämd. Fler som har många frågor utan svar. Fler som mår väldigt dåligt och behöver någon att prata med.
Och visst är det så.. efter att det har gått en tid börjar nu de flesta som finns runt omkring en i ens närhet att tycka att allt är som vanligt igen. Men för MIG är det absolut inte vanligt igen, det blir aldrig vanligt. Många förstår inte varför jag mår dåligt, varför jag är arg eller vrång... vadå?! Vad surar du för...!?!? Det finns många som redan har "glömt bort" vad som hände... Men de här tjejerna vet precis vad jag menar, för det har alla upplevt samma sak... livet går vidare, men på ett helt annat sätt och i en helt annan takt, en takt som många har svårt att förstå.
Vår kurator sa någonting fint och bra ikväll... en läkare hade en gångs sagt till henne att "De Gud älskar mest, är de människor han tar hem först"
...ja.. alla de fina människor vi har pratat om ikväll var alla öppna, otroligt levnadsglada och snällare än de flesta människor... det finns inte så mycket ont att säga om dessa personer.. dessa som ryckts ifrån oss alldeles för tidigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar